Stapelbädden – en innovativ mötesplats

Stapelbädden

Kockums varv hade ett antal stapelbäddar där fartygen byggdes och varifrån de sedan gick av stapeln ner i hamnen för att byggas klara. En av bäddarna finns kvar och i och där har en rik verksamhet utvecklats där den mest namnkunniga är Stapelbäddsparken som är en djärvt formgiven skateboardpark. Både parken och byggnaden är kulturinstitutioner av det friare slaget och hemvist för breda verksamheter som bidrar till den kulturella och sociala hållbarheten i Västra Hamnen.

Stapelbädden är ett omisskännligt spår av den varvsverksamhet som i nästan ett sekel utgjorde en av Malmös viktigaste näringar och en viktig del i stadens och invånarnas identitet. Idag har platsen två ansikten: Stapelbäddsparken, en utomhusskatepark i betong som drivs av föreningen Bryggeriet och STPLN, föreningen Stapelbädden som driver verksamheten som man beskriver som ”2 500 kvadratmeter möjlighetsyta”.

När man idag talar om det som äger rum på och i den gamla stapelbädden används flera olika benämningar. Detta kan upplevas som förvirrande, men är också ett tecken på den dynamik som kännetecknar arenorna. Ska vi tala om Stapelbäddsparken, Stapelbädden, STPLN eller kanske till och med om Fabriken?

Det råder knappast någon tvekan om att den verksamhet som först satte sin prägel på området och som fortfarande bidrar mest till det visuella uttrycket i stadsrummet är skateparken, en stadspark i betong som lyfts fram som ett inspirerande exempel på ett nytt sätt att arbeta med planeringsfrågor i det offentliga rummet, där brukarmedverkan ställts i centrum på ett tydligt sätt.

Tanken att skapa en skatepark på den gamla stapelbädden var ett resultat av att två visioner förenades: John Magnusson och andra skateåkares vision om en spektakulär utomhusarena och stadsträdgårdsmästare Gunnar Ericsons vision om att göra något annorlunda av den aktivitetspark som staden ville anlägga i Västra Hamnen. Men det var en process som kom att kräva uthållighet av de inblandade parterna och visa på de svårigheter som sektorsövergripande samverkan kan möta. Inte minst gällde detta upphandlingsfrågor, där man från Malmö stads sida tog sin utgångspunkt i att detta var ett byggprojekt som skulle upphandlas som andra byggprojekt, medan man från Bryggeriets sida hävdade att det krävdes specialkompetens som inte fanns tillgänglig inom den traditionella byggbranschen, och att det var ett oeftergivligt krav att anläggningen levde upp till dessa högt ställda krav. Annars, menade man, var anläggningen och deras medverkan i projektet meningslös. Skateåkarna lyckades till slut övertyga tjänstemännen, och stora delar av betonganläggningen kom att byggas för hand av skateåkarna, under ledning av den amerikansk-österrikiske skateparksbyggaren Stefan Hauser.

Men stapelbädden var inte endast intressant vad gäller ytan där parken byggdes. Under själva stapelbädden fanns stora utrymmen som tjänat som bland annat matsal och omklädningsrum på Kockumstiden. Utrymmena hade stått tomma en längre tid och var inte i användbart skick. Det regnade in på sina ställen och uppvärmning saknades. Lokalerna var mycket rymliga och hade inte ett tydligt definierat användningsområde, vilket öppnade för allehanda verksamheter och rumsliga förhållningssätt. Läget innebar också att de både kunde uppfattas som mitt i ett område under stark utveckling samtidigt som deras relativt isolerade läge långt från grannar kunde innebära att högljudda eller spektakulära aktiviteter inte i någon större utsträckning riskerade att störa närboende.

Från 2007 började man genomföra olika arrangemang i lokalerna, bland annat i form av så kallade ”Full Moon Arties” där vem som ville fick komma och ”hänga sin konst” till livemusik och DJ, och med en öppen scen för band, poeter, akrobater, eldslukare och andra. Man etablerade också en ”Open Stage for Public Art” där oetablerade konstnärer varje månad kunde ställa ut. Den aktör inom akademin som idag kanske har den starkaste kopplingen till verksamheten i stapelbädden är Medea, ett forskningscentrum vid Malmö högskola med inriktning på kollaborativ utveckling inom nya medier. I samproduktion har man bland annat i Stapelbädden skapat Fabriken, ett så kallat ”FabLab” (fabrication laboratory), en kreativ verkstad där ”allmänheten får tillgång till kvalificerade maskiner för att designa och skapa föremål av alla de slag”.

Fabriken

Fabriken

Fabriken är bara en del av det breda spektrum av verksamheter som idag har sin hemvist i Stapelbädden. Här finner man exempelvis även verksamheter som Cykelköket som är en öppen verkstad för att reparera och renovera cyklar, Tantverket, en mötesplats med fokus på handarbete, hemslöjd och praktisk skapande och HUBn, ett flexibelt drop-in kontor med tillgång till arbetsplats och bland annat gratis Internet.

Tantverket

Tantverket

Förutsättningar för innovation

Det är inte ovanligt att man beskriver innovation som en ny idé eller produkt, men i begreppet ligger något mer. För att en ny idé eller produkt skall bli till en innovation krävs att den sätts i verket och etableras, det vill säga att det finns en långsiktighet. Samtidigt är många innovationer enkla såtillvida att de bygger på att kombinera saker på ett nytt sätt eller att genomföra något på annorlunda sätt. Det som är svårt och utmanande ligger snarast i att utmana etablerade föreställningar och i att kunna ta plats. Innovationer behöver frirum och handlingsutrymme, såväl socialt som spatialt.

HUB:n

HUB:n

I sig kan man säga att Stapelbädden är innovativ. Dess form skiljer sig från andra verksamheter i Malmö exempelvis genom att inte endast rikta sig till en avgränsad grupp såsom ungdomar, samtidigt som man har visat uthållighet och förmåga att initiera nya verksamheter på egen hand och i samverkan med andra. I Stapelbädden finns också ett antal verksamheter som närmast kan beskrivas som ”verkstäder”. Här skapas utrymme för människor att utveckla egna idéer som exempelvis i Fabriken. Få restriktioner innebär att besökarnas initiativ kan ta oplanerade vägar.

Begreppet ”mötesplats” har under de senaste åren varit minst lika populärt som ”innovation”. Att tala om en ”innovativ mötesplats” kan innebära att gå ner sig i floskelträsket. Men populariteten hos begreppet mötesplats är naturligtvis grundat i en övertygelse om att det finns behov för arenor där människor med olika intressen kan mötas. Samtidigt måste man ställa sig frågan om varför de skall mötas just på denna mötesplats? Och vad vill man att det skall komma ut av deras möte? När det gäller Stapelbädden har man skapat förutsättningar för att människor med olika intressen skall kunna utveckla idéer inom vitt skilda områden. Man har arbetat aktivt för att platsen skall upplevas som inkluderande, genom att även idéer som kan upplevas som spretande får ta plats. Denna typ av öppenhet, till stor del baserad på ett inkluderande kulturbegrepp, kan skapa goda förutsättningar för nya möten. Men det finns också en paradox. Ett bredare anslag kan uppfattas som att inte ha tillräckligt djup, och därför inte vara tillräckligt lockande. Samtidigt kan ett smalare anslag, mer riktat till grupper med passion inom speciella områden, verka bortstötande. För att svara på i vilken utsträckning man lyckas med denna balansakt krävs ett längre perspektiv.

Framtiden

Idag är Stapelbädden en dynamisk miljö där det skapats vad som kan beskrivas som ett frirum eller handlingsutrymme för olika initiativ och aktörer. Framtiden är långt ifrån utstakad och varken verksamhetsform eller innehåll är givna. I många sammanhang hade den typen av osäkerhet kunnat upplevas som ett problem och så är det säkert för en del av dem som är verksamma i Stapelbädden (eller STPLN som man numera vill kalla sig). Samtidigt kan just detta vara en viktig egenskap för att kunna behålla verksamhetens dynamik, skapa förutsättningar för deltagardrivna processer och därigenom se till att Stapelbädden fortsätter att vara ett öppet och oförutsägbart rum i en del av Malmö som genomgår radikala förändringar.

Det ekonomiska stöd som Kulturförvaltningen bidrar med skapar en grundtrygghet, men kan också innebära en avgränsande faktor. För framtiden kan just denna relation vara avgörande för i vilken utsträckning Stapelbädden kan vara ett frirum för innovativa aktörer. Eftersom de initiativ som äger rum där inte alltid ryms inom en mer traditionell kulturdiskurs, är det viktigt att man fortsatt i Stapelbädden har möjlighet att arbeta med ett kulturbegrepp som är gränsöverskridande. Detta kräver att de offentliga aktörer som stöder verksamheten har modet att se på Stapelbädden utifrån ett ”trädgårdsmästarperspektiv”, där det gäller att främja och skapa förutsättningar för verksamheterna utifrån deras egna logiker. Då kommer Stapelbädden att fortsätta av utmana och skapa utrymme för gränsöverskridande innovationer.

Text: Fredrik Björk

Artikeln är ett utdrag, i sin helhet är den publicerad i boken ”Västra hamnen – lärdomar och erfarenheter” (Malmö, 2013) och finns dessutom att läsa här (pdf).

Stapelbädden

Stapelbädden

Lämna en kommentar

*

Centrum för Publikt Entreprenörskap Glokala Folkhögskolan Folkuniversitetet Malmö Europeiska regionala utvecklingsfonden