Med blick för oanade resurser

NIC_10_CPE_s22-23

CPE – Centrum för Publikt Entreprenörskap – kom till för att stötta samhällsutvecklande idéer. Sedan 2009 ger de gratis stöd till samhällsentreprenöriella initiativ i Skåne inom vitt skilda områden. Ingemar Holm har varit med sedan starten.

I maj 2012 kom SOCAP till Malmö. Vad är det?

– SOCAP är en mötesplats där sociala initiativ möter investerare. Det startades för ett antal år sedan i San Francisco av en amerikansk entreprenör vid namn Kevin Jones som driver organisationen Social Capital Markets – at the intersection of money and meaning. 2011 arrangerades mötet för första gången utanför USA, i Amsterdam, och sedan hölls det 2012 i Malmö. Det var resultatet av en samverkan och ett lobbande från Region Skånes sida med oss som livlig påhejare.

– Att utvecklingsprojekt och verksamheter får möjlighet att visa upp sig och eventuellt får tillgång till kapital från nya aktörer har stor betydelse. Det här är ett nytt inslag i den svenska modellen med en bredare samverkan mellan idéburen, offentlig sektor och nytt kapital.

– Vi behöver sätta det i en svensk kontext. Viktigt och glädjande är att det görs här, både för att skapa nya former för finansiering men också för att vi ska lära och förstå ”fenomenet”. Samtidigt ser vi en del kommersiella aktörer som ser frivilligarenan som en ny marknad. Det gillar vi inte. Finansiering är ju alltid en port man måste igenom.

Vilka nya former ser du, och kan du exemplifiera med några alternativa finansieringsformer för idéer som ni i CPE har mött?

– Jag tror att de gamla finansieringssystemen behöver ses över så att de riktas mer mot vår sektor; inte minst gäller detta EU-fonderna med sina utvecklingsmedel. Där borde vi, liksom andra sektorer, få möjlighet att själva fördela medel till angelägna verksamheter och projekt.
– Samtidigt måste nya modeller tas fram. Det är sannolikt i korsningen mellan det kommersiella och det ickekommersiella som nya former utvecklas. Därför är det viktigt att föra debatten om mål och medel. Skall det till exempel vara vinstmaximerande företag som sätter normen för hur våra välfärdstjänster ska organiseras? På samma sätt som man börjar göra överenskommelser om samverkan mellan offentlig och ideell sektor skulle man behöva göra det med den kommersiella sektorn. Hur skall man jobba ihop? Vad är ok och inte ok? Då kanske vi kan få en inriktning mot kvalitetsmaximering istället för vinstmaximering.

Foto: Jenny Ljunggren / NIC #10

Ingemar Holm är en av initiativtagarna till Centrum för Publikt entreprenörskap och projektledare sedan starten i augusti 2009.

I Sverige har vi ju många års tradition av kooperativ verksamhet och finansiering. Producentkooperativ som Lantmännen, Arla, Skånemejerierna med flera – och konsumentkooperativ som till exempel Konsum. Inte minst bostadskooperationen är stor med HSB och Riksbyggen som två aktörer.
I Baskien finns en stor kooperativ verksamhet där personal utgör både medlemmar och ägare. Hur ser du på den rörelsen jämfört med de svenska?

– Den kooperativa finansieringen av företag i Mondragon-koncernen har under 70 år stimulerat utvecklingen av nya kooperativa företag genom medlemsfinansiering. Idag har de 100 000 anställda fördelat på 130 kooperativ, med en ”egenägd” bank som spindeln i nätet. En katolsk präst var visionären, och entreprenörer lade grunden på 1940-talet.
– De värderingar som finns i rörelsen är väldigt viktiga. En del är tron på alla människors lika värde och att trygga anställningar skapar trygga samhällen. Nästan alla är delägare vilket manifesterar sig i samarbetsanda. I Mondragonkooperativen är vd-lönerna oftast 6–7 gånger minimilönen för en arbetare, samtidigt som arbetarlönerna oftast är 8 procent högre än i motsvarande privata företag. Inga medlemmar har sagts upp eller har behövt gå ut i arbetslöshet under de 70 år kooperativen har funnits. Lågkonjunkturerna har mötts med solidariska åtgärder. Någon liknande tradition har jag inte sett spår av i Sverige.

Vad tror du detta beror på?

– Vi har haft en stark socialdemokrati som prioriterat uppbyggnaden av starka fackliga organisationer som motkrafter, där delägarskapet aldrig riktigt utvecklades. Vi tappade något på vägen där. De stora bolagen med staten som ägare gav heller inte mycket inflytande.

Kan man se den ändrade synen på samhällsentreprenörskap från regionen som ett tecken på att man inte längre tror att marknaden ska klara tillväxten; skapa jobb till alla och lösa de sociala problemen som vi har?

– Jag tror inte vi ska övertolka det. Vi är beroende av en stark och fungerande marknad. Men alla problem löses inte med marknadens logik, och det tror jag fler börjar inse. Därför är det så många som nu söker samverkan över sektorsgränserna. Den obesvarade frågan är hur vi kan nå en mer hållbar utveckling i vårt samhälle och i vår välfärd, och då inte minst på det sociala området.
– Tittar vi på de skånska kommunerna har många stora svårigheter. Här behöver invånarna återigen organisera sig tillsammans för att kunna bevara grundservice i sina lokalsamhällen. Detta kräver nya uppoffringar både vad gäller tid, arbete och jakten på nya resurser.

Centrum för publikt entreprenörskap är idag drygt två år – vad har varit roligast?

– Som alltid när man jobbar med människor så är det just mötena och människors starka engagemang man får kraft av. Alla goda idéer och viljan att vara med och ta ansvar för ett nytt samhällsentreprenörskap. Det har också varit väldigt roligt att vara med och bygga nya strukturer. Ronny Hallberg som var med och startade CPE la ner hela sin själ i att starta ett nätverk för den sociala ekonomin i Skåne. Detta var grunden till att vi så småningom fick till en överenskommelse som stimulerar och reglerar formerna för samverkan mellan den idéburna sektorn i Skåne och Region Skåne.
– Idag kommer det förfrågningar varje dag till CPE om stöd, råd eller hjälp med finansiering. Vi har ett 70 till 80-tal olika projekt som vi stödjer med rådgivning eller mentorskap. Vår framgång handlar mycket om nätverkande. Nätverk på lokal, regional, nationell men också internationell nivå är fullständigt avgörande för att vi ska vara en kraft för att stödja människor som vill vara en del av det nya samhällsbygget. Ett bra exempel är en kvinna, fyrbarnsmamma och undersköterska utan koppling till någon organisation som på sin lediga tid brinner för att utveckla ett brädspel mot våld och ungdomskriminalitet. Vi har kopplat ihop henne med tecknare och spelmakare och stödjer henne på denna resa. Detta är ett spännande exempel på hur vi också når utanför våra nätverk och kan uppmuntra och stödja människor med idéer och skaparlust.

Om vi blickar framåt, vilken är din ideala bild för ytterligare tre år av hårt arbete?

– Den bilden är ganska tydlig. Redan när vi startade för tre år sedan med förarbetet sa vi att CPE inte får bli ett projekt som stannar i våra större städer, utan vi måste finnas runt om i Skåne. Så nästa steg blir att starta lokala stöd och utvecklingscentra för samhällsentreprenörskap. Vi tror att folkbildningen runt om i Skåne kan axla manteln som framtidens utvecklingsorganisationer.

– Vi måste samverka, lära av varandra, bygga kunskapsbanker, driva gemensamma utvecklingsprojekt och koppla detta till den nationella och internationella utvecklingen. Det behövs för att åstadkomma ett samhälle som inte förbrukar mer resurser än naturen tål och vi människor tillsammans förmår att skapa.

Text: Håkan Larsson. Intervjun gjordes vid årsskiftet 2011-2012.
Foto: Jenny Ljunggren / NIC #10

Artikeln är återpublicerad med mindre redigeringar, tidigare publicerad i Magasin NIC #10

Lämna en kommentar

*

Centrum för Publikt Entreprenörskap Glokala Folkhögskolan Folkuniversitetet Malmö Europeiska regionala utvecklingsfonden